Många år har gått och tiden runnit iväg ..men alla har vi en bok som är skriven , med fulla blad och tomma .
Har så många glada minnen från en barndom som ibland känns som igår , bland höghus, grönområden ,varm sommar asfalt ,fladdrande hår på en cykel mot nya äventyr i storstadens smok , en storstad jag aldrig uppfattade som så stor .
Men där från mitt älskade Göteborg har jag mina barndomsminnen som besöker mig mer å mer .
Barmnsdomsvännerna som är utspridda och deras syskon .
Men i storstads myllret fanns en lycklig tid i en grå zon som lurade under ytan .
Tänkt så mycket på tre speciella vänner för mig under mina barn år .
Jeanette har jag hittat ,Annelie är gömd i storstads myllret och nu har Camilla äntligen hittats.
Och en av dom var mitt elexir , vi gick hand i hand ,som två sjörövare på upptäcksfärd i skog och mark , som ler & långhalm , som pappret på hubba bubba ,Camilla & Jag , som en onepiece .
Min bästa vän som barn .
Bara jag blundar ser jag hennes kritvita hår , pliriga glada ögon ,hennes skratt som fick mig att må så bra ,kan även i dag höra hennes röst i mitt inre .
Hon , tjejen,kvinnan -som var min bästa vän som barn .
Skulle känna igen rösten på flera meters håll och hela hennes utstråling.
Vi två som växte upp hand i hand - för att en dag bara ryckas loss från varandra , för att vi flyttade 30 mil från storstaden och vid 16-17 år tappade vi kontakten helt .
Påhittiga och fulla av livet ,alltid på upptäcksfärd i krokarna .
Kojorna i skogen , buset i skogarna , snö byggandet av snögrottor, dom vilda upptäcks resorna på cykel genom stigar å grusvägar , alltid på G någonstans , smygandet på syskon, honket bak på spårvagnarna .
Så många minnen som bara ploppar upp .
En av dessa tjejer har jag letat mig halvt fördärvad efter , hon var som uppslukad av jorden .
Till å från letade jag lite mera , men aldrig något napp .
Så livet fortsatte och mina tankar landade på henne många gånger.
Vad gjorde hon nu , bodde hon kvar i Götet ,barn ,gift osv .
Hittade hennes bror på FB , men fick inte mycket svar ...
Men så en dag såg jag hennes namn på hans sida ,hjärtat slog dubbel slag , skickade vän förfrågan och skrev vem jag var ..kanske hon inte kom ihåg mig alls .
Dagarna gick & blev veckor .....men så kom svaret ...och skrivandet tog vid .
Känner att jag har så mycket att prata om och så mycket man vill få fram .
Mina aningar ,känningar som jag haft i mig i alla år .
Glädjen över att hitta henne .
Och visst minnen är minnen , man växer upp, utveckals kanske åt olika håll .
Så är livet ...men känner som att jag hittat en del av min andra hälft av mig .
Och tror att vi fortfarande har en koppling mellan oss, ett osynligt band .
Bara att skriva kändes som vi alltid gjort det .
I bland spelar tiden ingen roll .
Och jag ser oss sitta där i buskarna utanför svalen , varm sommarkväll med varmt regn droppandes ner på varm asfalt , på en gata i Göteborg, våran barndomsgata Solstråle , där livet var ett äventyr , fullt med folk och liv .
Där vi trodde vi övervakade våra stora syskon , fast det var dom som var vakande över oss och vi var dom dära jobbiga små skitarna som smög runt i skogen ,buskarna å tjuvkikade ..fast vi trodde vi var hemligast i världen .
Detta är mina glada minnen , minnen som jag så starkt har gömt och vårdat .
Jag har valt dessa goda minnen , att bevara i mitt skrin ,vakta med min själ.
För dom betyder mer än ord för mig och är värda sin vikt i guld .
Och vi har alla en bok som skrivs medans livet pågår , en del blad är täckta av glädje ,vissa av sorg och en del är blanka ,för dom är inte skrivna än .
Men vad som än finns i boken , så måste vi alltid plocka fram det positiva .
Det jobbiga i bokens blad , är dom bladen som gjort oss starka och till dom vi är idag .
//Kram Pillan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar